storiesaboutthebieber.blogg.se

 

En tår rann ner för min kind när planet lyfte. För varje sekund kom jag längre och längre bort från Sverige, bort från Göteborg, bort från mitt barndomshem, från mitt helvete. Man kanske undrar varför jag då gråter, men mitt helvete är mitt liv. Enda sedan mamma dog har mitt liv varit ett enda stort helvete. Det är som att all skit och otur strömmar över mig. Som att gud, eller vem det nu är som styr det här helvtet anser att eftersom att min mamma redan är död så gör det inget om jag får live extra skit i ansiktet.

Jag stirrade ut genom fönstret, allt var vitt, bara, bara vita moln. Det var andra gången i mitt liv som jag flög. Första gången var jag skitnervös. Jag var 7 år och mamma höll mig i handen hela tiden i de 8 timmarna vi flög. Mamma. Jag saknar dig, så jäkla mycket. Det var du som gjorde mig hel. Det var du som fick mig att le. Dina norrman skämt tog aldrig slut. Inte dina bullar häller för den delen, de var inte lika torra som mormors. Varför kan du inte vara här nu? Varför kan du inte hålla mig i handen hela vägen som du gjorde när jag var 7? Varför kan inte din lena mjuka hand hålla i min? Därför att du är död. Hon dog i lungcancer för 2 månader sedan.

Jag suckar och trycker på knappen i taket för att beställa lite cola. Jag minns den där filmen jag och mamma kollade på, där Stig Hälmer sätter upp glaset i taket och tror att det ska komma ut juice. Men inte äns det kan få mig att le. Jag har inget att le åt och snart kommer jag vara hemma hos min pappa, där jag verkligen inte kommer att kunna le. Jag har inte träffat honom i hela mitt liv, inte på 17 år. Han bara sket i mig och mamma. Han struntade i oss och lät oss bo så knapert att vi nätt och jämt hade råd med kläder. Jag har inte ens pratat med honom på telefon, jag har aldrig någonsin hört min pappas röst. Inte ens sett honom mer än på bild. Det enda jag vet är att han heter Scooter.

Tänk om jag bara hade varit 1 år äldre, då skulle jag vara myndig. Då skulle jag kunna skaffa en lägenhet mitt i Göteborg. En med utsikt över havet. Där skulle jag och min pojkvän bo. Åh, min Rasmus. Jag saknar hanns kyssar och hanns armar runt min kropp. Varför just jag? Varför skulle just detta hända mig? Det är så många frågor jag vill ha svar på.

 Jag avbröts i mina tankar när flygvärdinas röst ekade genom planet.

"Endast halva resan återstår, 4 timmar återstår innan landning" Hade jag suttit här och tänkt i 4 timmar!? Jag som hade tänkt att sova! Jag satte mig till rätta i ekonomiklassens hårda stol och slöt ögonen med mina hands free i öronen. Musiken gjorde mig lugn. Den har alltid gett mig hopp i mitt mörker, min sorg. Innan mamma dog hade jag drömmar, mål med livet. Jag ville bli en stor världskänd artist som Rihanna och Selena Gomez. Förr älskade jag att sjunga och spela gitarr, men den tiden är förbi. Jag skulle ha sjungt på skolavslutningen, men när jag väl stod på scenen tog allt stopp. Jag ville innan min mamma dog, men inte efter. Varje gång jag sjunger påmins jag av mamma, det var därför jag fick gå av scenen. Jag brast ut i tårar och tappade gitarren. Jag minns den känslan. Det var som att ögonen svämmade över och som att mina händer dommnade. Allt omkring mig försvann. Allt jag såg framför mig var min mammas ansikte.Scenen av min mammas död spelades upp i huvudet och bennen vek sig. Min lärare fick bära mig av scenen. Det var såklart något jag fick skit för av mina så kallade "vänner" sedan. Jag ffattar inte att de inte förstår. Att de inte hade något sorts samvete eller medlidande.

Men det är minnen jag helst vill glömma. Musiken också.  

Äntligen sommnade jag. Jag hade önskat att jag fallit in i en drömlös sömn, men det är dessvärre var det för mycket att begära. Men jag har vant mig vid oturen nu. Evig otur är min framtid.

 

 "Varför har du inte berättat något!?" Jag kunde inte fatta att Scooter döljt detta för mig, hur kunde han? Har han inte brytt sig om henne?

"Jag vet inte, jag ville bara glömma henne" sa Scooter. Hade jag hört rätt? Glömma henne?

"Glömma din egen dotter!" Jag var förvånad över att Scooter gjorde så här, han som var så godhjärtad.

"Vafan tror du!? Jag saknade henne så mycket att jag ville riva bort det kapitlet ur mitt liv! Jag orkade inte leva med att inte få träffa min egen dotter!" 

"Fick du inte träffa henne?" Nu ranna min manegers tårar, något jag aldrig varit med om.

"Nej, hennes mor förbjöd mig" sa Scooter tyst. Jag satte nästan andan i halsen, vem fan gör så?

"Oj, det måste varit...hemskt" var allt jag kunde få fram. Hemskt var bara förnamnet. Jag vände blicken mot den tonade rutan. Vi var framme. Jag steg ur bilen och började gå mot flygplatsens portar med Scooter i släptåg. Jag hade solglasögon och uppdragen luva, men ändå var det några av mina fans som upptäckte mig. 

Där på en bänk satt hon. Scooter hade visat mig en bild på henne innan så jag visste hur hon såg ut. Man kan nog säga att hon var minst sagt snygg. Höga kindben och raka käklinjer. Brunt hår och långa ben. 

"Där är hon" sa jag till Scooter som nickade till svar. Hon var lutad över sin mobil och det såg ut som att hon scrollade neråt på skärmen. Vi gick med beslutsamma steg framåt mot henne. Scooter såg ut att bara vilja kasta sig på henne och ge henne en stor björnkram, och jag förstod honom, vem saknar inte sin dotter efter 17 år? 

"Hej, det är du som är Melissa va?" frågade Scooter  samtidigt som en glädjetår rann ned för hanns kind.

"Ja, du måste vara Scooter va?" svarade eller snarare fräste Melissa . Men hon såg inte ut att vara det minsta glad, snarare arg eller jag vet inte, ledsen. Scooter gav henne en kram samtidigt som jag pressenterade mig.

"Ehem, jag är Justin. Scooter är min maneger"hon nickande men såg ändå fragandes på mig.

"Manager? Är du nån sorts artist?" Det förvånade mig lite att hon inte visste vem jag var, men det var ändå rätt skönt.

"Ja, jag är Justin Bieber" Hon såg på mig med stora ögon.

"Mina kompisar är typ galna i dig" sa hon och log. Det första leendet jag sett från henne sedan vi träffats faktiskt.

 

Vi satt i Scooters bil, eller min pappas. Det var svårt att förstå att han faktiskt var min pappa. Den pappan jag faktiskt blivit retad för i hela hög och mellanstadiet. Min pappa som jag aldrig träffat. Min pappa bryr sig om mig först efter 17 år, när min mamma är död och jag inte har någon annan att gå till.

Bilen saktade in vid ett stort vitt hus. Ett lyxigt ett med pool och stora fönster. En stor grill och några solstolar på ett trädeck skymtade bakom husknuten. Det var nog den mest välskötta trädgården jag någonsin sett, inte en enda antydan till ogräs.

"Min pappa måste vara rik" sa jag till Justin när vi stod vid grinden utanför huset.

"Ja, men du har inte sett insidan än, och det är insidan som räknas!" svarade han och flinade.